NPF ett moraliskt dilemma

En föreläsare som själv hade ADHD berättade om sin uppväxt och att under efterrätten måste han vara tyst så att syskonen fick en syl i vädret. Vad känner du inför syskonens situation? Många berättar om syskonrivalitet och vikten av att få uppmärksamhet och smärtan i att känna sig mindre värd. Att samsas under efterrätten för att ett syskon tar all plats resten av tiden vad gör det med barn? Föreläsaren avslutade med att barn med ADHD ska ha de roliga jobben. Hur skulle det kännas om din arbetsgivare hade den principen för era arbetsuppgifter?

Så ska skolan fungera bättre för elever med adhd – Skolvärlden är bara ett exempel på mängder av material som ges ut för skolan ska anpassas efter behoven hos elever med NPF. Det är dock tyvärr betydligt svårare att få fram information kring hur andra elevers skolsituation ska skyddas. Läser man på i exempelvis Extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram – Skolverket så är det tydligt att stöd vid funktionsnedsättning är ett ska krav på samma nivå som alla elevers utveckling. Det finns alltså inget stöd för prioritering av endera utan i alla situationer är kravet både och.

Något viktigt i skolan hotas av detta dilemma

Gör vi en liten historisk tillbakablick så inser vi att aggressivitet och förmågan att slåss var viktigare förr i tiden och tittar vi i romaner kan vi snabbt inse att hjältarna var duktiga på att slåss. Under 1900-talet så började kunskaper att uppvärderas kraftigt och vi fick mycket mer av en meritokrati. Meritokrati är förstås grunden för vår stora utveckling av global välfärd men samtidigt kanske inte skolan ska värdera vilka som är värda utveckling eller ej. Jag låter dock en förälder med ett barn på Johannebergsskolan komma till tals kring vilket hot utagerande elever kan innebära.

Du är 8 år och lever med den här känslan varje dag. Du förstår inte de båda pojkarna i klassen som hotar, slåss, puttas, kallar dig för fula saker och är elaka. Du är 8 år och förstår inte varför de vuxna inte gör något. Du är 8 år och du får sitta och vänta nästan hela lektionerna på att det ska bli lugn och ro i klassrummet så att du får hjälp att förstå de uppgifter du ska lösa i matten. Du ser att de här pojkarna inte följer reglerna ni enats om i klassen, att de inte lyssnar, att de skrattar och skriker hysteriskt utan anledning. Ofta blir du rädd, ängslig och kan inte alls koncentrera dig på att lära dig saker du vet att du borde kunna nu. Dagarna går, du är 8 år och i takt med att tiden flyr, förlorar du ditt förtroende för de vuxna som inte ser, hör eller gör något.

Detta var ett utdrag ur ett längre inlägg: Öppna ögonen för den tickande bomben

I En städerska om rättvisan i skolan funderar jag på om en hel del av det strävande efter jämställdhet som funnits för skolan har fått motsatt effekt i många fall och blivit ett sätt att få ta plats för de som har svårt för kunskaper och vill hävda sig på andras bekostnad. Alla elever är lika unika är ett inlägg som tar upp många olika aspekter på elevers olikheter. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är något den här bloggen ofta refererar till för att visa hopp och möjlighet när det gäller att möta många olika behov.

Det finns en stark koppling mellan detta dilemma och inkludering. Åtgärda de svåra problem inkludering innebär diskuterar vilken tillspetsad situation som uppstått när det gäller prioriteringar av elevbehov. NPF dilemmats ökade inverkan på skolans val hänger ihop med detta. Jag påminner om en moralisk princip i Alla elever är lika mycket värda och förordar att den används för att trassla oss ur svåra moraliska avvägningar.

Till förmån för den inkluderande pedagogiken i svenska kommunala grundskolor, har du som 8-åring förlorat förtroendet för vuxenvärlden och ser skolan som ett helvete där du tvingas förvaras. Ingen gör något trots att du skriker på hjälp. Inte ens dina föräldrar som har LOVAT dig.

Ytterligare ur samma text: Öppna ögonen för den tickande bomben

”Stöd räcker inte för att alla elever ska klara kraven” diskuterar sedan en viktig del kring skolans möjlighet att uppfylla skollagen. Ska kraven om särskilt stöd är därmed omöjliga att uppnå och de flesta skolor sitter fast i att inte uppfylla lagkrav. En del skolor tummar därmed på det andra ska-kravet om alla elevers utveckling men priset blir högt och det ger sällan någon skillnad för eleverna som har det tuffast. Skolor måste gör prioriteringar mellan elevbehov trots att dessa enligt skollagen SKA uppfyllas.

De som engagerar sig för barn med NPF har organiserat sig på kraftfulla sätt i organisationer som Attention medan däremot barn som far illa av inkludering dyker upp under kortare perioder och det skapas elevflykt och lärarbyten så att dynamiken är så mycket större. Ofta kraschar en klass under ett år eller så men sedan delas eleverna upp på andra klasser där de flesta får det bra och det är andra elever som får det dåligt istället. Friskolorna erbjuder en flyktväg som kan ha fördröjt kraschen för överinkluderingen men samtidigt så kommer dilemmat att kvarstå och ju större andel elever som går i friskola desto oftare ställs de inför samma problematik. Berättelserna om föräldrar som flyttar runt sitt barn till en hel serie av skolor innan barnet finner trygghet blir bara allt fler.

”Ditt barn har rätt till sin utveckling men ofta kompromissas detta bort under långa perioder”. Att vi möter föräldrar som vet detta är ett starkt växande dilemma för alla verksamma i vår skola. Det gäller ju för alla barn och inte bara de med NPF. När politiken och lagarna inte gör prioriteringarna så kommer förstås istället kraften hos olika gruppintressen att avgöra skolans väg.

vill jag att du som läser detta, byter plats med pojkarna som inte kan sortera alla ljud och synintryck, som glömmer allt som sagts från en sekund till en annan, som inte kan ta en instruktion, inte kan sitta stilla. Som för att dölja sina egenupplevda brister, slår, sparkar och kränker andra varje dag.

vill jag att du som läser detta, byter plats med 8-åringen som varje dag upplever ett helvete och blir slagen och kränkt.

Avslutande utdrag ur inlägget: Öppna ögonen för den tickande bomben

Alla elever är lika mycket värda

Vad lägger vi in i orden att alla elever är lika mycket värda? Den aktuella diskussionen om friskolereformen sätter frågan på sin spets.

Ett vanligt avstamp här på denna blogg är skollagen och jag tror att stycket här bredvid kan vara en utmärkt utgångspunkt för diskussionen. Observera de grundläggande formuleringarna om allas utveckling och förtydligandena om att även de duktiga ska stimuleras till ytterligare kunskapsutveckling.

Det finns också ett grundskydd där alla elever ska kunna få extra hjälp för att nå till upp till en basnivå som bedöms vara den rätta för att klara sig i framtidens samhälle.

Skulle det här kunna innebära att principen är att om alla ska utvecklas från sin nivå så betyder det att skolan ska ge dem lika mycket extra värde. Resurserna för varje elev ska vara lika mycket värda. Det här tillämpas förstås av väldigt många lärare men inte på några rigida sätt utan det finns förstås situationer där den svagaste eleven behöver mycket mer lärartid. Det finns förstås elever som man som lärare oftast når indirekt via andra elever och så vidare.

Alla utvecklas från sin nivå – det är lika värde

Nu är inte det den enda rättviseprincip som kan tillämpas och för att förstå den aktuella diskussionen behöver vi väga in andra perspektiv. Den finns en socialliberal filosof John Rawls som har formulerat En teori om rättvisa som blir en intressant utgångspunkt. En del tycker Rawls ligger lite långt åt vänster men eftersom jag inte tar med socialistiska perspektiv kan det kanske vara välgörande. Jag tittar på följande citat:

Differensprincipen: skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras.

Ur Rawls teori om rättvisa

Tillämpas sådana principer på skolan så kan man nog uppnå en stark variation för vilken mängd resurser elever bör få. Ungefär som en differentierad skolpeng där skötsamma elever med stöttande förälder skulle få mindre än en tiondel av det som elever med tuff socioekonomisk bakgrund. Försöker man sedan dessutom kompensera för intellektuella skillnader så kan nog spannet för vilka resurser skolan satsar på olika elever bli hur stort som helst.

Båda dessa principer tillämpas sedan som del av vårt samhällskontrakt. För exempelvis väldigt mycket infrastruktur så tillämpas likaregler om allt från elavgifter till allmänna vägar medan det för sjukvården och sociala skyddsnät är helt behovsprövat.

Vilken princip borde gälla skolan?

Vilka kriterier skulle man kunna använda för att avgöra vilken princip som passar skolan?

• Kunskapsutveckling, vilka principer stärker allas gemensamma inlärning?
• Ekonomisk effektivitet, vilken elevutveckling ger framtida skatteintäkter?
• Obligatorisk skola, ställer det krav på vad man erbjuder de som tvingas dit?

Vad är det som fungerar i ett klassrum? Ska vi fundera på det didaktiska kontraktet mellan lärare och elever och vilka sådan det går att uppnå. Många lärare konstaterar att själva grunden är att eleverna upplever läraren som rättvis. Tar vi sedan eleverna en och en så har de väldigt olika rättviseprinciper men det är extremt få som tycker att det är rättvist att de själva får extremt lite hjälp och stöd. Lärare med extremt olika politisk ideologi hamnar i att försöka ge eleverna något som är nära lika värde och utveckling. Det är det professionella agerandet. Kan detta kanske generaliseras till skolan och skolsystemet?

Ekonomisk effektivitet och ”är du lönsam lilla vän” väcker många känslor, de flesta negativa. Nu är det dock så att den aktuella friskoledebatten lyfter ”lönsamma”, ”billiga” elever som väljer friskolor och därmed tar med sig pengarna från de kommunala skolor de annars skulle valt. Frågan är lyft och den är egentligen inte så svår att besvara. Det är förstås alla ambitiösa, smarta och vänliga elever som vi har i vår skola som är överlägset mest effektiva ekonomiskt. Det är förstås den stora majoriteten elever som kommer att skapa vår framtid, utveckling och välfärd. Lyckligtvis så kräver dessa elever inte någon gräddfil i skolan utan bara att bli behandlade någorlunda sjysst.

Till slut funderar vi på den moraliska aspekten av obligatorisk skola. När samhället tar sig rätten att tvinga eleverna att gå i skolan under 9 år. När politiker sålt in den idéen som bra för alla barns utveckling. När vi lyfter elevdemokrati och elevens inflytande på sin skolgång. Finns det då minsta lilla tvekan om att rättvisa är att elever ges lika värde att utvecklas från sin nivå.

Lite förtydliganden till principen

Vi kan gå mycket djupare kring överväganden i klassrumssituationen.  Alla elever är lika unika reflekterar kring hur många olika behov eleverna har i ett klassrum och det är inte något likformigt bemötande som ger dem lika värde. Aspekten att en pedagogisk strategi för att skydda vissa elever från det som de kan uppleva som obehagligt istället är till skada för de andra tas upp i Möt individerna i grupp. I Ansträngning, effekterna kommer långt senare så poängteras att skolan har ett uppdrag som går ut på att få eleverna att hela tiden arbeta mer. Slutligen så tar jag mig an progressionen som är så viktig för att skolan ska lyckas i Uppmärksamma stegringen i svårighet!

Med en bärande princip för en bra skola så väcks ständigt nya frågeställningar. Vilka gruppindelningar stärker skolan? Vilket innehåll är viktigt för olika elever? Ska vi prioritera upp anpassning för elever som har svårt för detta? Kan valfrihet användas mer och bättre för att ge eleverna tillräckliga utmaningar?

I vilken utsträckning innebär den här slutsatsen förändringar av dagens skola? Vi dyker ned i ett typiskt klassrum och ser att vanligen får vissa elever mycket mer stöd än andra och är det ett brott mot principen om lika värde? Det behöver det inte vara för vi lärare måste inse att vårt val av huvudsaklig undervisningsmetod och vilket innehåll vi lyfter är olika bra för olika elever. Därför måste vi kompensera de elever som vår undervisning passar sämre för. Lika värde till alla kan influera vårt långsiktiga arbete och få oss att utvärdera att vi når alla starkare och svagare i klassen, byta både huvudfokus och vilka som får mest uppmärksamhet i olika situationer men det handlar om små förändringar. Vi lärare har alltid landat i vilka vi själva är och gjort viktiga insatser på olika sätt. Gudrun Neil, en vanlig lärare ska vara ett sätt att inse att den viktigaste delen av skolan fortsatt sker på olika sätt där vi är sanna mot oss själva och där detta är viktigare än fina ord uppifrån.

Det här med dyra specialklasser, elevassistenter, smågrupper, tvålärarsystem, extraundervisning är det så att vi ska göra stora förändringar av skolsystemet då dessa elever får så mycket mer än andra. Nej det hävdar jag inte utan alla ska i och för sig utvecklas från sin nivå men ibland behöver själva miljön ändras för att elever ska ha en fungerande lärmiljö. Vi behöver förstås utvärdera vilket innehåll dessa elever behöver och utagerande elever behöver lägga mycket fokus på att träna anpassning precis som att ett blint barn lägger mycket kraft på blindskrift. Vi behöver förstås också effektivisera de åtgärder som läggs på dessa barn.

Att alla ges lika värde i skolan är ett långsiktigt mål för en ständigt bättre skola.

Åtgärda de svåra problem inkludering innebär

Inkludering har beskrivits som gratis men samtidigt känns friskoledebatten som att den avslöjar att de kommunala skolor som satsar mycket på det behöver väldigt mycket extra pengar. Det här är ett gammalt och svårt problem där killen från OBS-klassen på 70-talet var med på gymnastiken och slog klasskamrater så att ingen vågade stanna till för att duscha. För så länge sedan provade man också modeller för att få med problematiska elever som del av vanlig klass och SIA var en utredning som 1976 blev en proposition med just målet att skolans innehåll skulle göras bredare så fler elever skulle klara vanlig klass. I början på 2000-talet så kallades dessa ambitioner individualisering och orimliga krav ställdes på lärare om att ha flera simultana lektioner. 2006 kom Individualisering i ett skolsammanhang av Monika Vinterek och insikten spreds sakta om att individualisering inte var en framkomlig väg. Ganska snart efter detta började man istället tala om inkludering men riktig fart tog detta efter regeringsskiftet 2014.

Det viktigaste enligt skollagen

De som läst tidigare inlägg här har sett att jag ofta startar med skollagen och den här gången summerar jag det viktigaste att lära ur den med bilden ovan: Lika värde för alla med utveckling från sin egen nivå. I Ansträngning effekterna kommer långt senare så funderar jag kring att skola måste få kräva arbetsinsatser för även om vi pratar om en luststyrd generation så gäller gamla sanningar om att kunskap kräver arbete. För vissa elever innebär det att ett av de prioriterad kunskapsmålen måste vara insikten om att vi människor måste arbeta för vår försörjning. Vygotskijs den proximala utvecklingszonen tas också upp för att belysa att alla elever behöver möta ett innehåll som är på lagom nivå för just dem. För att lärare ska lyckas med det i en heterogen grupp måste gruppdynamiken fungera riktigt bra. I Kritisk analys av inkludering 2018 så har jag analyserat den aktuella frågeställningen men sedan dess har problemet bara eskalerat för att nu ha nått en tydligt skadligare nivå.

På de här tre åren sen förra inlägget har vi sett en kraftig försämring där det nu är riktigt stora grupper av elever som helt enkelt fått lära sig att de ska hålla helt tyst för att inte bli utsatta av de aggressiva. Stora grupper skötsamma elever som blivit tränade i att de är värda mindre. Det blir en helt omvänd belöning där prestation är något fult och vi talar om antipluggkultur men verkar inte förstå att det är vi som göder denna.

Det är lämpligt att börja med lågaffektivt bemötande där det tidigare inlägget visade risk för konkurrensen om lärartiden och effekten på klasskamrater av detta och visade att detta kunde ge eskalerande problem. Första gången jag mötte lågaffektivt bemötande var på lärarutbildningen 2003 och innan begreppet formulerats och marknadsförts vilket visar att de här är en välbeprövad metod för att nå elever med ett problematiskt beteende. Bo Hejlskov Elvén är leg psykolog och den som marknadsfört metoden starkast och han beskriver tre delar av den:

1. Lärarens eget fel om något går snett
2. Lärare ska släppa kontrollen över situationen
3. Alla elever vill uppföra sig väl

De är alla beskrivna mycket mer utförligt i länken lågaffektivt bemötande och jag menar att de alla tre har något bra och positivt i sig men jag tänkte nu problematisera dem och nämna oönskade effekter vi har kunnat se.

1. Det är ett effektivt sätt att nå fram på, vara empatisk och aktiv i relationen. Den oönskade effekten är att lärare som misslyckas med svåra utmaningar känner sig som syndabockar och misslyckade. BEO drev ett ärende med skadestånd för en elev baserat på att eleven borde bemötts lågaffektivt men läraren prioriterade att stoppa kränkningarna av skolkamrater. Effekten av syndabocksrisken är att lärare drar sig för att agera överhuvud taget. Effekten är också en nedprioritering av andra elevers behov av att inte bli kränkta.
2. Som lärare är det förstås viktigt att ha flexibilitet och hitta alternativ när man tappar den detaljerade kontrollen av situationen. Samtidigt är det dock så att det lyfts fram att för att nå bäst kunskapsresultat så behöver man ha tydliga och kommunicerade lektionsmål. Många lärare har dessutom svårt att klara att ta det ansvar för att skydda och hjälpa elever som ingår i vårt uppdrag om de inte har en hyfsad kontroll. Ju fler utmaningar mot lärarrollen och kontrollen som uppstår desto färre lärare orkar med uppdraget.
3. Alla vill uppföra sig väl men de flesta har också egoistiska mål som konkurrerar med deras möjligheter att lyckas med det. Om en elev behöver väldigt tät bekräftelse så konkurrerar detta kraftigt med att låta andra ta plats. Om en elev är starkt luststyrd så konkurrerar detta oftast ut viljan att anpassa sig efter andra. Med ett skolperspektiv så får vi då många konkurrerande mål och svåra prioriteringar och konflikter mellan dem.

Slutsatsen blir att bieffekterna av marknadsföringen av lågaffektivt bemötande har blivit större än dess fördelar. Lågaffektivt bemötande behöver ofta stoppas tillbaka i verktygslådan och vi avkrävs bättre lösningar för problematiska elever.

Nästa perspektiv handlar om att inkludering påverkar innehållet. Ett tidigare inlägg Alla elever är lika unika handlar om det svåra samspelet mellan en bra gruppdynamik och vilket innehåll man väljer att ha. Att välja innehåll så att du som lärare möter eleverna där de är, det är den allra första lärdomen en lärare behöver erövra. Det är därför rent underligt att inte alla drar slutsatsen att lektionsinnehållet påverkas starkt av eleverna i gruppen. Hela historiken som lett fram till inkludering vare sig det varit SIA eller individualisering har handlat om att förändra innehållet för att den som har svårt ändå ska hänga med. Det är lättare att undervisa elever på liknande nivå och jag menar att vi haft en ren mytbildning inom skolan där något alla egentligen vet ändå ifrågasätts av rent ideologiska skäl. Ja, elever med olika sorters erfarenheter är en stor tillgång för gruppdynamiken, ja elever med olika roller i gruppen beroende kunskaper är en smart strategi, ja elever lär av varandra. Jag talar väl inte om en helt likformig grupp för sådana existerar inte någonstans men vi har lättare att hålla alla i den proximala utvecklingzonen om de inte skiljer sig för mycket.

Vad har då hänt med innehållet under de senaste tre åren? Det som syns enklast är att fler elever, framför allt killar, som kommer till gymnasiet med lärdomen att de måste hålla tyst om de inte ska bli mobbade. Vältränade i att se sina åsikter och synpunkter som mindre viktiga än andras. Vad har det då att göra med innehållet i undervisningen? Tesen som förs fram är då att inkludering rent allmänt görs allt skickligare och lärare har blivit bättre på att se de informella ledarna i en grupp och låta dessa få ett innehåll som passar dem.

I Möt individerna i grupp diskuterar jag en lärarstrategi om att addressera hela gruppen när man vet att det är några få elever som är orsaken. ”Vi ska inte hänga ut någon.” är den helt vällovliga strategin men bieffekterna är att innehållet måste sänkas för hela gruppen. En förändring kan lätt genomföras när orsaken är den informella ledaren. Laborationer som var för svåra för de som är viktiga att hålla nöjda kan lätt bytas ut mot mer lekfulla. Genomgångar som innehöll utmaningar kan bytas ut mot filmer, berättelser, demonstrationer mm. Det finns omfattande rapporter att det här ökar i den kommunala skolan. Innehållet anpassas efter att hålla alla nöjda och kunskapsutveckling får stryka på foten.

Nu kommer sedan också Därför väljer man friskolor för även om min avslutande punkt om trygghet är viktigare för ökning av friskolor så är det troligt att innehållet spelar roll. Det talas om ”pedagogiken”, ”undervisningen passar mitt barns sätt att lära” och ”akademisk kvalitet” men eftersom jag ovan visat vilken stark koppling det finns mellan innehåll och att skolan lyckas möta barnet utvecklingsbehov så är just barn som inte fått ett innehåll som de önskar mycket troligt att de väljer annat. Inkludering gör att andra barn blir missnöjda med vad de får lära sig.

Inkludering har kraftig inverkan på vilket innehåll klasskamrater får möta och det finns många exempel på elever som känt stor besvikelse över den låga nivå undervisningen bedrivs på för att lyckas inkludera någon annan. Vi har en förstärkt effekt av flykt till friskolor, bristande förkunskaper för nästa skolnivå mm.

Den avslutande delen om effekterna på trygghet kommer få den kortaste genomgång men ändå gäller principen sist men inte minst. Därför väljer man friskolor visar tydligt vilket avgörande skäl trygghet är för de som väljer friskolor. För alla oss som har inblick i väldigt trygga och bra kommunala skolor kan det komma som ett slag i magen. Hur kan föräldrar och elever välja friskolor av det skälet? Det är ändå lika bra att se sanningen i vitögat och många kommunala skolor har allvarliga problem med tryggheten. Tesen som drivs här är att den huvudsakliga orsaken för flykten till friskolor är överinkludering.

Lärare vann i rätten efter ingripande – ändå kräver BEO skadestånd får sedan exemplifiera den osäkerhet som sprider sig i hela skolsystemet kring ifall lärare får och kan skydda elever från kränkningar av jämnåriga. Detta är förstås starkt relaterat till inkludering och lågaffektivt bemötande hade ordinerats för eleven som blockerade sina kamraters väg och ägnade sig åt att kränka och förtrycka dem. BEO hade alltså en grund i de riktlinjer som kommit ut kring inkludering hur chockerande vi än tycker detta är. Det som marknadsförs kring inkludering urholkar de andra elevernas rättigheter när det gäller trygghet.

Ett omtalat fenomen är att kriminella gäng har makt långt in i skolan och våra barns vardag är fylld med kontakter med dessa. Många pekar på inkludering som en av de viktiga faktorerna för att detta har ökat. Utan att veta om detta är sant eller ej får jag konstatera att de här på många sätt ligger utanför vad blogg klarar av att ta upp en tillräckligt allsidig diskussion kring. Det är dock uppenbart att många förknippar inkludering med bristande trygghet och möjligheter för gängkriminalitet.

Trygghetsfrågor är förstås ett svårt område att analysera då det inte bara handlar om inblick i skolans vardag utan även en omfattande rättspolitisk kunskap. Att skolans inkluderingssatsning inte haft positiva effekter på tryggheten eleverna känner i skolan är dock helt klart.

Fria skolvalet värt att försvara

Det pågår ett massivt angrepp på friskolorna under parollen marknadsskolan. Friskolereformen har flera saker som kan förbättras men här kommer det göras en analys av kritiken som kommer att visa att totalt sett har vi fått en stärkning av både frihet och rättigheter för eleverna. Det är inget försvar av en stor ökning av andelen friskolor men det är en argumentation kring att en hyfsad andel friskolor behövs för att ge fria skolvalet tillräcklig kraft.

Jag har ett antal utgångspunkter för vad som är en bra skola och den första formulerar jag så här: ”Alla elever är värda lika mycket hjälp av skolan och inga kan prioriteras bort eller användas som verktyg för andras lärande utan att det ger dem något tillbaka.” och jag diskuterar detta utförligare i inlägget Alla elever är lika unika. Nästa utgångspunkt är: ”en skola med mer valfrihet istället för frivillighet så kan vi få eleverna att uppleva känslan av att inhämta den kunskap de vill men ändå försäkra oss om att de lär sig det samhället behöver.” som undersöks djupare i Mer valfrihet istället för frivillighet. Slutligen tar jag upp skollagens mest centrala krav ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål” som diskuteras djupare i Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft. Jag skriver dessa tre utgångspunkter kort:

1. Alla elever är lika mycket värda
2. Reell valfrihet behöver utökas
3. Olika innehåll ska erbjudas eleverna

Den här diskussionen tänker inte addressera olika ersättningsmodeller och varianter med klasspeng, klasspeng+elevpeng mm. Det konstateras att det är ett komplext område och jag ger en möjlig ingång Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Det talas mycket om att friskolorna ges en gräddfil i form av samma skolpeng trots att de har ett mer avsmalnat ansvar och många propagerar för sänkt skolpeng för friskolorna. Som en bakgrund. Hur har skolpengen sett ut genom åren? Här tänker jag inte ta diskussionen utifrån rättvisan i en lite sänkt skolpeng. Däremot så påstås det att friskolorna sänker de kommunala skolornas ekonomi och därför diskuterar jag kring vilken liten förbättring de kommunala skolorna får ifall friskolorna får kraftiga försämringar. Ytterligare bakgrund till detta fås också i Långt kvar till lika villkor. Ett riktvärde i debatten har blivit en sänkning av skolpengen för friskolor med 8%. Det finns mycket som tyder på att det bromsar friskoletillväxten helt men att det är få friskolor som kommer att krascha pga en sådan sänkning. Med andelarna 27,6% och 15,2% för gymnasiet och grundskolan så får vi då att sänkningarna för totala skolans ekonomi motsvarar 2,2 och 1,2%. Skulle dessa pengar användas för att försöka rädda problemskolor, problemelever ….. så skulle man upptäcka att de nästan inte räcker någonstans 1-2% handlar om löjligt lite pengar. Utgångspunkten att alla elever är lika mycket värda gör det verkligen väldigt svårt att motivera kraftiga försämringar för en större grupp elever för att rädda några få mycket dyra elever.

Det talas om att friskolorna har orättvisa antagningsregler som gör att de kan välja elever som passar dem. De diskuteras mycket om att föräldrarna kan påverka sina barns möjligheter mycket genom att ställa dem i kö. Utgångspunkten att olika innehåll ska erbjudas eleverna för att de ska få bästa möjliga utveckling gör att nischade skolor till och med kan upplevas som bra. Ett visst utrymme för friskolor att rikta sig mot en grupp elever är eftersträvansvärt. I ett liberalt samhälle kan man sedan inte hindra människor att engagera sig för sina barns bästa och en skola som försöker motarbeta föräldrar kommer att misslyckas rejält. Vi ska stärka närhetsprincipen för det ger en viktig trygghet för eleverna men det vi har är verkligen mycket bättre än ett lotteri.

Det talas om att valfriheten används av eleverna för att välja bort klasskamrater. För det första kan det här med att välja bort kamrater inte anses vara ett stort problem. Det är klart att elever vill välja bort den som mobbar dem, den som ständigt stör dem och så vidare men detta är naturlig självbevarelsedrift som vi borde ha stor förståelse för. Utgångspunkten reell valfrihet för eleverna måste omfatta även sådant som studiero, innehåll, ämneskunskap och ett antal rättigheter som urholkats sedan lång tid tillbaka. Friskolorna har blivit nödvändiga därför att den kommunala skolan sedan lång tid nonchalerat en majoritet skötsamma elever för att använda duktiga elever som objekt för andras lärande. Valfriheten ger elever rättigheter som de inte hade tidigare och har fått även kommunala skolor att skärpa sig när det gäller att prioritera alla elever. Alla elever är lika unika diskuterar djupare kring dessa rättigheter.

Det talas om att friskolorna utarmar de kommunala skolorna men frågan är dock på vilket sätt de skulle göra det. Är det ekonomiskt detta sker? Det hävdas ju att det blir en stor andel svåra och dyra elever kvar i de kommunala skolorna och till viss är det sant men är skillnaden verkligen så stor. Dessutom så marknadsförs ju inkludering som att det knappt kostar något extra att ha med en elev. Jag betvivlar i och för sig detta men menar att i fall vissa elever är så oerhört mycket dyrare än andra så borde vi tänka till om det är rimligt eller om friskolor helt enkelt avslöjar ett systemfel. Min ansats som jag bedömer som rimlig är att en extra elev per klass har behov av särskilt stöd i kommunala skolor. Är den eleven dubbelt så dyr blir det 1/30, 3% skolpeng i en 30-klass vilket är ganska lite skillnad. Ska vi acceptera att elever är dubbelt så dyra som andra eller bör vi förändra deras innehåll och grupper istället?

En intressant aspekt tas upp i Friskoleelever klarar sig sämre på högskolan där i och för sig undersökningen handlar om hur bra de klarar sig på sitt valda högskoleprogram och inte beaktar om friskoleelever valt svårare utbildning. Bemötandet i Det saknas evidens att friskoleelever klarar sig sämre på universitetet lyfter intressanta invändningar men är inte tillräckligt stringent för att fullt ut bemöta påståendena. Den invändning jag själv har om att det istället är så att friskoleelever har en generell tendens att överskatta sin förmåga bland annat pga glädjebetyg, den tesen har jag bara anekdotisk evidens som stöder. Att de sämre resultaten bara gäller första året stärker dock sådana tankegångar.

En annan relevant invändning är att friskolor får extra pengar när de kommunala skolorna måste reparera ett misslyckande, går över budget: Friskolor gynnas när kommunala skolor inte håller budget. Det är ett byråkratiskt skapat fel som inte kan försvaras. När det sen går att visa att när friskolorna gör bort sig så sitter kommunen med svarte Petter då är det lätt att förstå upprördheten: Peter Franke: Zombieskolan John Bauer visar varför vinstuttag måste förbjudas. Här finns det en hel del att städa upp i kring friskolereformen. Utslaget på hela skolsystemet är det dock väldigt lite pengar. Vinsttak eller kraftiga skolpeng sänkningar för alla friskolor står inte i proportion till problemets art och de drabbar välskötta skolor lika hårt. En stort uppslagen artikel om ett vinstuttag på en halv miljard ska ställas i proportion till att en miljon elever i grundskolan och skolpeng nära 100 tusen kronor. Andelen vinstuttag handlar om promille.

En viktig diskussion som påverkar inställningen till friskolor är också hur hög prioritet det kompensatoriska uppdraget ska ges. I nuvarande skollag finns detta uppdrag med på flera sätt men det har lägre prioritet än följande huvuduppdrag:

citat ur skollagen

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål

Fria skolvalet är helt avgörande för att uppfylla skollagen när skoletablissemanget till och med uppmanat till att prioritera ned de skötsamma och duktiga elever. Det finns starka krafter som oftast har socialistiska förtecken som vill prioritera upp det kompensatoriska uppdraget. Därför blir det fria skollaget avgörande på ytterligare ett sätt.

1. Det ger viktig valfrihet för elevers bästa utveckling.
2. Det ger eleverna rättigheter till att vara värda sin utveckling

Här är inte platsen för att diskutera exakt vilka förbättringar av friskolereformen som är de viktigaste men jag länkar till Hindra kortsiktiga ägare från att driva friskolor för att visa på att det finns konkreta precisa åtgärder att sätta in istället. Sådana åtgärder får mer effekt på problemskolorna samtidigt bieffekterna är små.

Kritisk analys av inkludering

”Inkludering och delaktighet” är ett stort kompetensutvecklingspaket under Specialpedagogik och dess placering skulle kunna ge intrycket att det inte gäller alla lärare men detta paket handlar nästan helt om att argumentera för att alla lärare är ansvariga för specialpedagogiken.

Innehållsförteckning för kompetensutvecklingen

Det argumenteras för att alla ska inkluderas i vanliga klasser oavsett svårighetsgraden hos funktionshinder eller andra utmaningar när det gäller att klara skolans mål. Lösningen på detta är att anpassa skolan efter eleven istället för att eleven ska behöva anpassa sig. I de mer detaljerade metoderna för detta så lyfts att elevens individuella perspektiv ska lyftas och med mantrat ”olikhet som tillgång” så är elevens eget inflytande över sitt lärande en viktig beståndsdel.

Ungefär 2006 avklingade en period då begreppet individualisering genomsyrade det mesta från våra skolmyndigheter. En av de mer tydliga men samtidigt mycket nyanserade kritikerna av detta begrepp var Monika Vinterek och någon typ av inblick i hennes tankar genom exempelvis skriften Individualisering i ett skolsammanhang kan ge insikt i de invändningar som kan resas även när det gäller inkludering.

Det är förstås så att de som lanserar inkludering är medvetna om tidigare misstag och de bemöter det med en ”gemenskapsorienterad definition av inkludering”:

Inkludering innebär att ett skolsystem är ansvarigt för alla elever oavsett deras individuella egenskaper och att inga segregerande lösningar skapas för olika kategorier av elever (utöver sådana som rör spatialitet, boende, och temporalitet, ålder). I ett inkluderande system finns gemenskap på olika nivåer i systemet och olikhet ses som en tillgång. Samarbete och gemensam problemlösning är betydelsefulla aspekter av en sådan gemenskap och demokratiska processer är centrala. Alla elever ska känna sig socialt och pedagogiskt delaktiga.

Vi inser sedan att det uppstår olika typer av konfliktrisker ifall alla ska tas med vare sig de vill eller inte. Bo Hejlskov Elvén torgför ett arbetssätt som kallas lågaffektivt bemötande för därigenom undvika konflikter. Det är utformat som ett arbetssätt/verktyg riktat för att vi ska kunna hjälpa personer med svåra neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Som ett sådant anses det inte ha mött någon kritik men följande artikel visar att det kan ha mycket tveksamma effekter om det breddas som en formula för bemötande av alla elever: Lågaffektivt bemötande har kört i diket.

Tvistefrågan är inte om det finns kraftfulla metoder att bemöta även individer med svår NPF problematik utan om ett synsätt där metoden ska generaliseras till alla. Det är kanske inte så effektivt att inte ryta till mot elever som missköter sig när de vet och kan uppföra sig men bara behöver väckas till insikt om att de också vill göra det. Det kanske inte skickar rätt signaler om en ungdomsrevolt bemöts utan att den vuxne visar känslor av avståndstagande. Ungdomar behöver träna sig på att ha fel både genom att backa ödmjukt och visa respekt för att någon annan blir både arg samt sårad. De behöver ta sig igenom hårt motstånd när de har rätt utan att hamna på kant med allt och alla. En vuxenvärld som godkänner allt är rent skadlig för dem när de behöver träna anpassning.

Inkluderingsivrarna hamnar heller inte helt snett förrän de ska börja generalisera sina metoder till att gälla alla. Lärare har sedan lång tid tillbaka försökt att hitta balansen mellan förtydligande/repetition och att komma framåt i kunskapsstoffet så att inte elever får det långtråkigt. Att lärare förmedlar budskapet på flera olika sätt kan vara bra för alla elever men flyttas lektionens fokus helt dit så tappas farten och spänningen. Inkluderande åtgärder kring förtydligande och fler presentationsformer kan vara bra för många men det finns en gräns där de helt förstör undervisningen. Elever som behöver mer bekräftelse än andra kan tolereras av klasskamraterna och vänja dem vid solidaritet men blir proportioner för extrema blir resultatet istället ilska, känsla av orättvisa och faktiskt ofta ren mobbing.

När vi talar om anpassning av skolan till elever istället för tvärtom så låter det bra tills vi ska börja anpassa skolan till alla elever.

Det är ju så att den viktigaste delen av skolan är klasskamraterna. När anpassningen av skolan innebär att klasskamraterna måste anpassa sig börjar det orimliga uppenbara sig. Där har vi 30 unika elever där deras behov av anpassningar för att de ska trivas ställer krav på de 29 andra att anpassa sig. Varje elev får 29 ibland rent motsägelsefulla krav på anpassning.

Då är det så att beprövad erfarenhet kring hur man skapar ett bra klassrumsklimat är bättre än att väga samman uppåt 900 aspekter i realtid.

En erfaren lärare som tycker om heterogena grupper kan uttrycka sig så här:

Jag utnyttjar situationerna som uppstår

och jag känner igen mig i att väldigt många elevsituationer erbjuder lärande för hela gruppen. Hela mitt uppträdande kan förmedla hur en projektledare uppträder inför en sen ankomst och leda in på projekt och tidsplaner. En elevs svårigheter med ett begrepp ger chansen att förmedla hur mångfacetterat något kan vara fastän det känns självklart för andra. Sedan är detta inte lika lätt i alla ämnen, situationer och elevgrupper. Läraren som citeras älskar väl inte direkt enorma klasser, jag har stora skillnader mellan hur lätt jag hanterar situationerna beroende på ämne samt undervisningsmetod och det finns elever som inte alls klarar av att man försöker slå två flugor i smäll när de behöver renodlad bekräftelse.

När Skolverket med en väldigt stor ordkavalkad försöker sälja in att de har receptet för hur alla lyckas med inkludering, att inkludering kan drivas hur långt som helst, då känns det som en återkomst av deras individualiseringsiver. En indoktrineringsinsats som ställer till det för oss och får skolan att överanvända inkludering, tvinga in elever i en likformighet som är förödande för dem.

Baserat på beprövad erfarenhet kan vi åstadkomma mycket inkludering men Skolverkets kompetensutveckling är rent kontraproduktiv.

Förnuft, experiment och realism

.

Det här inlägget kommer att handla om hur vi arbetar med vårt förnuft, hur vi baserar oss på experiment och hur vi hela tiden har realistiska mål. De här naturliga arbetssätten leder till att vi har en modernt positivt sätt att arbeta som leder till utveckling. De har dock kunskapsfilosofiska namn och det kallas realism när vi talar om verkliga saker som finns där. Det kallas rationalism när vi använder förnuftet för att göra logiska resonemang, genomföra matematiska bevis etc. Det kallas positivism när vi anser att vi skaffar oss kunskap genom att göra kontrollerad experiment och undersökningar.

• realism
• positivism
• rationalism

Den som läst på lärarhögskolan brukar ha stött på en mängd kunskapsfilosofier, olika varianter av konstruktivism, platons idealism, instrumentalism, skepticism …. Det här inlägget driver dock tesen att de tre uppräknade kunskapsfilosofierna är alldeles tillräckliga förutom när det gäller mycket speciella forskningssyften.

Artikeln: Mer realism i lärarutbildningen går på djupet med att diskutera hur mycket stabilare resonemang lärarutbildningen skulle kunna genomföra om den baserade sig på realismen. Den är i och för sig positiv till konstruktivism som lärandeteori men varnar för dess överanvändning. Artikeln: Mer fakta i skolforskningen tar utgångspunkten i positivismen och lyfter behovet av att genomföra gedigna experiment och samla på sig en rejäl databank kring vad som fungerar för lärandet. Artikeln: En mer rationell diskussion om skolan använder rationalismen som utgångspunkt för att vi förnuftsmässigt ska komma fram till vilka som har mest erfarenheter inom ett område och en kunskapsfilosofisk argumentation för att lärarkåren skaamvändas mer för att styra och leda skolans arbete.

När jag började på lärarutbildningen i början av 00-talet så blev jag snart varse att det var oerhört viktigt att man visade vilken kunskapssyn man hade. Och ganska snart förstod jag att man skulle ha RÄTT kunskapssyn (en konstruktivistisk). Det var närmast en politisk fråga.

Detta citat hämtas ur artikeln: Kunskapssyn, några fakta och visar vilken kunskapsfilosofi som lärarstudenter lätt kan ledas in mot. Artikeln går dock sedan vidare och lyfter de stöd för ”konstruktivism” som forskning från hela världen tagit fram. Jag tror att semantiken är mycket viktig här. Konstruktivism som lärandeteori, arbetssätt för att stärka elevernas inlärning hade redan de gamla realskolelärarna, de som beskylldes för katederundervisning. De hade mängder av övningar, laborationer och storgruppsdiskussioner som redskap. Det är när man börjar prata om kunskapssyn lika med kunskapsfilosofi och tror att själva innehållet för lärandet är konstruerat som man hamnar så snett.

“Throughout the world educationalists and teacher instructors promote constructivist views about instruction.” (OECD, 2009, 120)

Det här citatet från OECD ger starkt stöd eleverna behöver en instruktion som låter dem själva konstruera sin bild av det som de ska lära sig. Det ger dock inget som helst stöd för att världen skulle vara så beskaffad att att vi ska avvika från realismen och tro att de lär sig olika saker. Det finns heller inte något stöd för att motsätta sig kunskapsförmedling. En lärare som leder eleverna mot vissa tydliga lärandemål som är de samma för alla eleverna, en lärare som medvetet vill förmedla sin kunskap och förståelse. En sådan lärare gör ändå troligen helt rätt. Ur den första artikeln: Mer realism i lärarutbildningen så citerar jag ett belysande exempel:

Det blir ett tydligt exempel på att elever konstruerar sin kunskap och för att lära sig så måste de arbeta med kunskapen på olika sätt. Det är dock samtidigt ett exempel på att vad de ska lära sig är exakt samma sak, det är ett koncept som förmedlas från vuxenvärlden. Vi baserar vår kunskap på experiment och observerade data men det vi försöker skapa är en gemensam kunskapsbank, inte något som skiljer mellan individer och grupper. Vi genomför förnuftsmässiga resonemang som leder till förutsägelser men vi bygger upp en stödstruktur med logiska regler, matematiska bevis etc. för att dessa resonemang ska följa gemensamma mönster. Resultatet är att vi kan beskriva begrepp och företeelser med realismen som grund, vi talar om sant och falskt och vi bearbetar alla situationer där beskrivningar av världen skiljer sig åt för att alla människor ska ha en gemensam förståelse och möjlighet att utbyta erfarenheter.

Det är förnuftigt att låta eleverna arbeta med den kunskap de ska förvärva.

Elever ska prova, experimentera och testa idéer som del av sitt lärande.

Det är orealistiskt att de ska komma fram till något nytt utan istället ska de förvärva kunskap förmedlad från vuxen världen

Ansträngning, effekterna kommer långt senare

Nihil sine labore – Inget utan arbete

Den här lilla essän ägnar sig åt de ansträngningar vi gör för och i skolan. Med utgångspunkt i Vygotskij belyses hur elevens arbete gradvis ger mer och mer kunskap och visst kunskapsarbete ger kunskapsmöjligheter i en situation långt senare. Genom att spegla motivationen till att anstränga sig i skolan i både två faktor teorin och tankar om inre motivation belyses hur ansträngningen uppnås. Lite enklare matematiska resonemang leder sedan fram till förståelse för den löptid våra ansträngningar för och i skolan behöver för att få effekter på saker som välfärd. En liten titt i skollagen visar sedan i vilken utsträckning denna stöttar oss i att skapa utveckling i skolan. Den här essän har som utgångspunkt att ansträngning är en avgörande del av utveckling.

”Tänkande och språk” Vygotskij (1934) ses som ett helt banbrytande verk inom pedagogik och bygger på oerhört omfattande empiriska studier, som senare forskning har haft svårt att komma i närheten av.  Den belyser på flera sätt hur språklig utveckling och kunskapsutveckling hänger samman men här väljs vad den säger om progression för lärandet. Där den visar sådant som att förståelsen av ett kunskapsområde förändrar hjärnan så att möjligheten uppstår att ta till sig andra orelaterade kunskapsområden som tidigare varit omöjliga att erövra för individen. Den visar också att det Vygotskij kallar vetenskapliga begrepp, dvs mer abstrakta företeelser, är sådant elever kan erövra förståelse för tidigare än de vardagliga begrepp som vi spontant upptäcker med ökad erfarenhet. Förutsättningen för detta är skola.

Att eleverna har mest möjlighet till utveckling när de möter ny kunskap som varken är för lätt, redan erövrad eller för svår det benämner Vygotskij den proximala utvecklingszonen. Det djuplodande arbete som gjorts för att betona att undervisning ska läggas på rätt nivå är ett av de mest använda resultaten även om det kan låta självklart. Dock får detta effekter på hur undervisning ska genomföras med gradvis ökad svårighetsgrad som inte blir lika självklart för alla när det hamnar i konflikt med stora heterogena grupper, inkludering etc. Vygotskij ger ett väldigt starkt stöd för progression, där elever erövrar mer och mer, så att de kan ta sig an ännu svårare utmaningar. Slutsatser om att alla inte kommer att nå lika långt blir då nödvändiga att dra. Vad får progression för effekter på elevernas motivation? På vilket sätt påverkar det vilka effekter deras ansträngningar får?

För att beskriva motivationsmöjligheterna i skolan appliceras Herzbergs två faktor teori Pardee (1990) som handlar om att det finns både motivatorer och hygienfaktorer. Motivatorer är utmanande arbete, uppmärksamhet och ansvar medan hygien faktorer är sådant som anställningstrygghet, lön och förmåner. Motivatorer skapar drivkrafter medan de andra bara kan ge en motsatt effekt när de är dåliga. Det går då att konstatera att hygienfaktorerna som är vanliga i arbetslivet inte passar för skolan. Dock kan andra faktorer som mobbning etc. vara kraftigt demotiverande. När det gäller motivatorer så har ju många praktiserats inom skolan men de flesta motarbetas numera då det upplevs negativt att några elever får fördelar som andra inte får. Skolan är därför mycket begränsad i att få använda någon direkt motivation för ansträngning.

Det talas mycket positivt om att skapa inre motivation istället. Inre motivation beskrivs exempelvis av Ryan et al (2000) och tar upp tre saker som stärker denna: ”competence, autonomy, and relatedness”.  Den första faktorn kan beskrivas som att ha kontroll, känna sig trygg med att kunna klara uppgifter, utmanad men inte osäker. Här går det direkt att relatera till Vygotskijs proximala utvecklingszon dvs. när eleven får lagom utmaningar så stärks den inre motivationen. Den andra faktorn handlar om att få bestämma själv, ta ansvar, skapa sitt eget. Detta kan tyvärr hamna i konflikt med att vi också vet att elever växer av samarbete som ju förstås kräver avsevärd anpassning efter andra. För den tredje faktorn ömsesidighet, släktskap, syfte så kan man kanske spåra två olika huvudspår där det första spåret poängterar omgivningens reaktioner, positiva återkoppling från de andra i gruppen medan det andra spåret mer poängtera att syftet med det som görs ska vara positivt ur ett mer generellt perspektiv. Det här är faktorer som skolan absolut kan påverka men de har en mer långsiktig effekt så läraren som ökar den inre motivationen hos eleven kanske inte hinner upptäcka effekten själv. I praktiken kan åtgärder för att skapa denna inre motivation också hamna i konflikt med varandra eller andra mål. Eget arbete ger ju mycket autonomi men risken för misslyckande ökar kraftigt så känslan av kompetens kan skadas. En grupp närstående eleven kan ju ha värderingar som ligger väldigt långt från de syften och drivkrafter som samhället vill ha för skolan. De som tror att det här med att skapa motivation för ansträngning är lätt de bedrar sig storligen.

Den här essän tar ju sin utgångspunkt i att vi ska öka elevens ansträngningar och som bevis används ett riktigt gammalt ordspråk. Det går ju att studera de riktigt framgångsrika länderna och se att de inte har smartare elever, de har sällan några speciella magiska nya metoder utan på något sätt får de lärare och elever att anstränga sig lite mer och vara lite effektivare. Tiden då eleverna fokuserar på skolarbete är något längre vilket inte alls behöver betyda längre skoldagar etc. Ansträngningarna inriktar sig mer på lärande än annat.

För att inte förklaringarna av hur lång tid olika ansträngningar behöver innan de bär frukt ska bli för matematiska så tar jag upp några principer. 

• Löptid mellan inlärning och användning
• Tid för att få stort genomslag i en yrkeskår, elevgrupp
• Effektfördröjning summeras

När eleverna lär sig saker i skolan är det ofta för att de ska lyckas i sitt yrkesliv många år senare. När Lärarhögskolan inför förbättringar och skickar ut bättre utbildade studenter så dröjer det ett halvt yrkesliv innan studenterna med de nya färdigheterna omfattar halva yrkeskåren. När exempelvis undervisningen förbättras för eleverna i en årskurs så dröjer det många år innan detta påverkat tillräckligt mycket för att få en tydlig effekt på de genomsnittliga kunskaperna för alla som slutar gymnasiet. Lägger man sedan till tiden innan detta får genomslag i yrkeslivet blir det två långa löptider som summeras. När vi gör en skolreform kan vi behöva summera flera långa löptider som ger en fascinerande lång tidsrymd för att denna ska få effekt

När några bestämde sig för att skolan behövde tona ner behovet av ansträngning så dröjer de flesta effekter. De ville att inga belöningar skulle ges till de som ansträngde sig och presterade. De motsatte sig all återkoppling om att en arbetsinsatsen var dålig. Den slutliga mest långtgående tankegången var att läraren och inte eleven skulle vara ansvarig för svaga resultat. När detta gjordes var det början på en långvarig förändring där deras ambitioner mötte motstånd hos lärare som insåg svagheter men i huvudsak lyckades de ändå tvinga igenom saker med början uppifrån. Det var en långvarig process där jag beskriver de olika stegen som måste följa på varandra  så att vi får ett exempel på löptid om varje steg tar cirka 15-20 år.

• Utbildningsinnehållet på lärarutbildningen förändras i grunden genom utbyte av en stor andel lärarutbildarna mot sådana som förespråkar icke ansträngning.
• Förändrad lärarutbildning måste få genomslag i lärarkåren genom samma utbyte av personal.
• En stor andel av eleverna måste ha utsatts för det nya låta bli ansträngning 

Det betyder att de fallande resultaten som var som starkast strax efter 2010 kan ha av orsakats av en förändring som började för 45-60 år sedan. En förändring behöver förstås inte ta den här tiden men ifall den är felaktig och möter motstånd hela vägen så blir det så länge. Kan en förbättring genomföras snabbare? Troligtvis något snabbare men många beteenden kring att undvika klarspråk, ta bort ansvar från eleven och nedvärdera ansträngning är djupt intränade på alla nivåer inom skolvärlden.

Vad kommer effekterna på välfärden att bli? Det återstår faktiskt ett helt steg i samma storleksordning som de tidigare när den försämrade inställningen till ansträngning ska få genomslag i yrkeslivet. Ifall vi genast börjar kämpa för att undvika sänkning av välfärden så tror jag att vi kan uppnå minimala negativa effekter. Detta förutsätter dock en gemensam ansträngning som jag är ytterst tveksam till att det finns tillräcklig grogrund för att lyckas med. Ur ett i och för sig positivt engagemang för någon elevgrupp som har det svårt frodas idéer om läxfritt, lottning, mm som alla har det gemensamt att de skickar en signal om att ansträngning inte är viktigt. Om detta gör att vi ligger kvar i klassen medioker kunskapsmässigt ytterligare 15-20 år lär vi nog också få förbereda på oss på att ha en medioker välfärd. Som ett litet hopp om inte allt för allvarliga effekter avslutar jag med ett annat latinskt citat

patientia et patientiam – ”tålamod och uthållighet” eller ”uthållighet och en framtid”

1. Vygotskij, Lev (1934/1999). Tänkande och språk. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
2. Pardee, R. L. (1990). Motivation Theories of Maslow, Herzberg, McGregor & McClelland. A Literature Review of Selected Theories Dealing with Job Satisfaction and Motivation.
3. Ryan, R. M.; Deci, E. L. (2000). ”Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being”. American Psychologist. 55 (1): 68–78. b
4. https://www.sydsvenskan.se/2017-06-28/jag-tycker-att-det-vore-fruktansvart-att-inte-behova-kampa-langs-vagen/

 

Vilken väg bör skolan välja?

Wikipedia: File:19-v 2h Vasnetsov.jpg

Det känns som att skolan kommer allt närmare ett vägskäl. Allt talar samma tydliga språk när den svenska skolan tappar dramatiskt jämfört med omvärlden.  Effekterna syns på högskolan och snart även i arbetslivet. Svensk forskning har tappat sin toppposition.

När vi nu ser detta så finns det då två huvudspår för hur vi ska göra något åt det. Självklart ganska polariserat formulerat men debatten blir ibland precis så polariserad. Jag bryr mig heller inte om att formulera mig helt likvärdigt kring dem utan känner att det är ärligare att säga att jag föredrar det första.

1. Sverige lär av de länder som lyckas, höjer lärares löner, status och karriärmöjligheter och satsar stort på att rekrytera duktiga lärarstudenter och sen vidareutbilda lärare kraftfullt.
2. Sverige väljer en linje där eleverna väljer fritt vad de vill göra och lärarna blir till handledare och behöver inte kunna så mycket. Förr eller senare kommer det lyckas enligt principen trägen vinner.

Detta vägval är fortfarande inte avgjort. Politikerna bråkar om andra frågor och hamnar på nästan samma förslag ändå. Det andra alternativet växlar upp och kampanjen för att vi ska överge vanlig skola intensifieras. Så kallad förskolepedagogik torgförs långt upp i åldrarna men har då tappat reglerna och strukturerna som var så viktiga för barnens trygghet på förskolan. Lärare behandlas som en likformig klump och långa samt svåra utbildningar tillmäts inget extra värde.

En av de mer framträdande personligheterna för det andra spåret, Troed Troedson, han hävdar att  det är bra med en polarisering. Nu håller jag inte med honom så ofta men han har som ganska ofta någon poäng och jag tror att vi närmar oss ett vägskäl. Det är nog så att det är troligt att vi hittar lösningar någonstans mellan de två alternativen men jag ser egentligen inga som helst fördelar med att hamna nära alternativ två. Det blir alltså lite av en kamp där vi då försöker vinna vanliga förnuftiga människor för vår ståndpunkt fastän de ofta känner att de inte vill ta ställning för att de vet för lite. Samtidigt som jag förstår dem är kampen mellan skolfalangerna så hård att frågan helt enkelt bubblar upp som något där alla måste ta ställning.

När vi lär av andra länder så inser vi att lärares löner måste höjas och de måste differentieras efter utbildning och uppdragets svårighet. Spår två förespråkar alla möjliga alternativ och vill gärna ha ett synsätt där alla lärare är lika och om några är viktigare så är det lärare som arbetar med de yngsta och de som har störst svårigheter. I Uppmärksamma stegringen i svårighetsgrad visar jag att duktigare och mognare elever kräver mer av sin lärare. Kombinerar man detta med att även om variationen är jättestor så är det tydligt så att de elever som åtminstone inte är svaga i skolan är de som har särklassigt mycket större chans att klara något av samhällets toppjobb. Det är inte från den svagaste tiondelen vi får vare sig professorer, entreprenörer eller ledare. En differentiering av lön så att lärare för senare år och med svårare ämnen premieras är helt enkelt så mycket rättvisare och lösningsinriktat.

Tar vi specialexemplet att råda bot på bristen på NO lärare på högstadiet så finns det ett förslag om att öka intagning till naturvetenskapligt basår och därmed råda bot på bristen. Det kan ju vara en bra idé men knappast en lösning på hela bristen. Allt kanske är möjligt i teorin men jag menar nog att det är många som skulle möta en alldeles för lång resa in i läraryrket. Vi lärare märker ju också att vi får kollegor som av olika skäl inte mäktar med yrket och går in i väggen eller lämnar det. Lyckas vi inte fånga upp de med goda förutsättningar för fysik och kemi så blir det helt enkelt övermäktiga utmaningar för de som försöker.

Jag hade ett bra samtal med en man som i mångt och mycket sympatiserar med spår två. I vårt samtal försökte jag berätta om att det finns väldigt få elever som inte går igenom en ren livskris under sin skoltid. Mobbning, utfrysning, självmordstankar, sociala problem, det låser sig inom lärandet, de är för blyga osv osv. Då försökte jag också förmedla den där obehagliga känslan som lärare hela tiden får leva med, den av att vi aldrig räcker till. Skolinspektionen: Lärare dåliga på att anpassa undervisningen stampar rätt på denna ömma tå genom att lägga ansvaret helt på att lärare ska bli duktigare. Det är verkligen ytterst få lärare som har kompetensen att möta alla elever men samtidigt vill jag också rikta strålkastarljuset på de som gör det ena underverket efter det andra. Jag är verkligen övertygad om att jag har kollegor som räddar människoliv. Att alla som genom ett trollslag ska lyfta sig och bli som de superlärare som lyckas är inte realistiskt och inte ens sjysst då vi människor alltid uppvisar prestationsskillnader. Detta måste tillåtas även inom läraryrket. Min tanke om hur vi får en skola som blir bättre på att möta barn handlar mycket om att ta avstamp i befintliga lärare och försöka rekrytera de som är riktigt duktiga tilll yrket både som avlastning och inspiration för de som finns där. Dessutom måste vi observera att Vi lärare behöver olika uppdrag.

Nu har jag väl egentligen bara argumenterat för att förbättra förutsättningarna för läraryrket och den andra stora delen som handlar om att barnen behöver ett centralt innehåll definierat av vuxenvärlden har jag inte gett mycket plats. I och med att vår skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så går jag dock till vad som av många anses vara den särklassigt viktigaste pedagogiska forskaren, dvs Lev Vygotskij. I boken Tänkande och språk genomför han en gedigen diskussion kring vardagliga och vetenskapliga begrepp och visar på att för det senare har vuxenvärlden en avgörande betydelse för barnets lärande och utveckling.

Det jag har observerat, det är att när läraren verkligen är närvarande och finns där helt uppslukad av elever och ämnets innehåll då kan det faktiskt uppstå magi. Där 1+1 inte bara är 2 utan mer. Receptet från länderna som lyckas är så tydligt. Det är inte ett recept på hur lektionerna ska genomföras. Det är ett recept med fokus på lärarna, där de duktiga studenterna vill bli lärare och dessa sedan möter en skola som lockar och belönar ständig vidareutvecklilng.

Alla elever är lika unika

Nu ska jag slå in lite öppna dörrar men jag hoppas att ni ska se att det börjar bränna till efter ett tag.

Nu börjar det bli många elever jag mött men deras olikheter fascinerar mig alltjämt. Det finns de som är lätt för mig att förstå i situation efter situation och det finns de som jag har svårt att möta och det blir ett letande efter deras perspektiv. Överraskningseffekten är dock lika stor för alla, de där tillfällena då man plötsligt förstår varandra mycket bättre eller när tankemötet försvinner utan förvarning trots att båda vill och försöker. Vilka som jag som individ har lättare eller svårare att möta är oftast inte beroende av deras intelligens eller skolprestationer utan de kan gå lätt att möta den starkaste eller den svagaste i klassen och i nästa klass är det tvärtom. Andra lärare har samma erfarenheter som jag men oftast inte för samma elever.

De här erfarenheterna får mig att fundera kring elever som har lätt eller svårt i skolan. Är det självklart så att det är lättare att förstå elever som har lätt för skolan? Mitt svar är att det är det förstås inte, de är lika unika i sitt lärande som den som har det svårt.

Mitt tidigare inlägg Möt de som blommar ut sent tar upp de som bara är en del av massan för att vakna till i aktivitet senare och detta vidareutvecklar jag med att det finns så många olika och unika behov och kompletterar med En städerska om rättvisan i skolan för att lyfta de tysta skötsamma elevernas behov av stimulans. Det är en serie av inlägg för att tydliggöra alla de där grupperna vi så lätt glömmer när någon uppifrån pekar med hela handen kring hur vi ska prioritera som lärare. Här vill jag också lyfta att reformer som kommer till oss kan ha en underlig tonvikt på att lyfta vissa elevers behov på ett sätt som inte alls är rättvist eller förenligt med skollagen. Det finns många moraliska dilemman inom detta område och det känns helt fel om moraliska tolkningar kan påtvingas av en rektor eller ännu värre en skolbyråkrat utan insikt i de praktiska konsekvenserna av vidlyftiga tolkningar av styrdokumenten. Det skulle även vara skönt om politiker besinnade sig ibland, de känner starkt för sina väljargrupper men när deras budskap öppnar upp för att ifrågasätta alla elevers lika värde när det gäller skolutbildning då är det verkligen dags att säga stopp. Det förekommer till och med situationer där elever används som rena verktyg för andra elevers utveckling och så får vi inte behandla människor.

http://www.flickr.com/photos/david_jones/5615150900/in/photolist-9yc7Jy-8UMbfz-9chSab/

Lee Schulman har fört fram idén om pedagogisk ämneskompetens (Pedagogical content knowledge) som det mest centrala för läraruppdraget. Ämneskompetens och kunskap om eleverna och deras sätt att lära är båda två viktiga grundpelare för lärare men det är förstås när de två kombineras som vi uppnår den kompetens som verkligen är avgörande för om lärare kommer att lyckas eller inte. Detta har  i ett tidigare inlägg Uppmärksamma stegringen i svårighet! varit utgångspunkten för en argumentation om att när kunskapsnivån, ämnessvårigheterna ökar så ökar också kraven på kompetensen för det som är det centrala för att lärare ska lyckas.

De tre utgångspunkterna ovan:

1. Alla elever är unika individer som inte blir lättare att förstå för lärare bara för att de klarar sig bättre i skolan.
2. Alla elever är värda lika mycket hjälp av skolan och inga kan prioriteras bort eller användas som verktyg för andras lärande utan att det ger dem något tillbaka.
3. Svåra ämnen och svåra kunskapsområden ställer högre krav på lärarens kompetens.

Det första området svensk skola måste tydliggöra rejält för att erbjuda en skola av lika värde är det kompensatoriska uppdraget. Det ursprungliga syftet var att stödja de som hade dåliga möjligheter att få hjälp hemifrån. Här handlar det om att erbjuda generella möjligheter öppna för alla för skolan kan inte ägna sig åt behovsbedömningar. Det självklara uppdraget för skolan om att erbjuda extra studiehjälp åt alla verkar ha blivit något som några få skryter med. Istället startas en uppsjö projekt och insatser som inte har ett enda dugg att göra med rättvisa. Det ska erbjudas läxhjälp, problemhjälp och provhjälp till alla. Det syfte som tas upp i skollagen är att särskilt stöd ska ges till de som riskerar att inte uppnå målen. Här blir det i och för sig behovsprövning men ändå en prövning mot kriterium som skolan har insikt om. Särskilt stöd ska inte ges till den som klarar målen ändå och det här är en viktig gräns, för i detta stöd ligger en grund för stora orättvisor när eleven som har allt väl förspänt för sig ges ju ett stöd som är större än den duktiga eleven som har en tuff tillvaro. Det sista området i uppdraget handlar om att kompensation inte ska behöva ges utan istället ska arbetsmiljön ge samma möjligheter för alla. Ifall detta görs genom en elevassistent eller annan typ av extra resurs är inte det viktiga utan elever har rätt till en arbetsmiljö som fungerar trots handikapp. På tre viktiga sätt ska kompensatoriska insatser göras baserat på enkla tydliga kriterier så inte något annat görs. Skolan ska alltid ha råd med nödvändiga insatser.

Nästa område som skulle förtydligas på djupet handlar om individualisering men också om kraften som uppnås genom anpassning till gruppen. Monika Vinterek förtydligar svårigheterna med individualisering i Eget arbete, eget ansvar i egen takt. Elever behöver bli mötta av skolan så någon nivå av individualisering behövs men oftast låter det som att skolan borde ägna sig åt individoptimerat lärande. Detta är en utopi som är i stark konflikt med att gruppen är skolans stora redskap att nå långt. Att undervisa en grupp elever tillsammans Skolan ska möta individen men bara en del av tiden och elever har rätt till ett bra lärande men inte optimerat hela tiden. Det är faktiskt utvecklande även med pauserna och det ointressant stoffet, hjärnan slår inte av. Elever ska inte behöva göra uppgifter som den visat att den klarar utan och innan men att den får lyssna till förklaringar av det den redan förstått är en naturlig sak av att vara del i en grupp. Elever med koncentrationssvårigheter kan behöva hjälp på flera olika sätt men samtidigt så bör det vara helt acceptabelt att de periodvis får öva sig att visa hänsyn till andra trots att skolsituationen just då inte är lämplig för deras lärande. Svaga elever behöver undervisning på sin nivå men det är omöjligt att de inte ibland får möta sådant de inte har en chans att förstå något av. Precis som för alla andra så är skolan inte individuellt optimerad.

Det tredje området är kompetenskrav på lärare och bara genom att titta på alla de olika dimensionerna av individualisering räcker för att inse att en vanlig lärare inte har en chans att räcka till på alla områden. Lägger man där till de olika områdena för ämneskunskap blir kraven riktigt stora. För att riktigt lyckas som lärare måste man odla kompetens i skärningspunkten ämne och elev, pedagogisk ämneskompetens är det centrala kompetenskravet. Varje elev har sina unika behov av lärares kompetens. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft och att lärare har olika kompetens är enda sättet att svara upp mot alla unika behov. Om och om igen har satsningar på fler ”lärare” lett till sämre resultat än tidigare men det hänger helt ihop med att det inte var tillräckligt kompetenta lärare. Fler duktiga lärare i skolan har fantastiskt positiva effekter. I svenska skolan har vi nu fått en situation där de råder en rent katastrofal brist på lärare med vissa ämnesbehörigheter och där det dessutom är näst intill inga som söker sig till dessa lärarutbildningar. Det håller inte att som flera kommuner gör, försöka ge eleverna mer av annan kompetens. Ska vi möta alla unika elevers behov då måste lärarkåren ha den fulla bredden på kompetens. Då måste arbetsvillkoren förbättras och lönerna höjas riktigt rejält för de grupper av lärare där alternativyrkena konkurrerar kraftigt.

Skolan sitter där mitt i en mängd av lobbying, eleverna som behöver mer frihet, bestämma mer, se mer av arbetslivet, med koncentrationssvårigheter, med diagnoser. De trötta, de stökiga, de ledsna …. Alla möjliga perspektiv sköljer in tillsammans med recepten om hur dessa elever skulle fått det bättre. Det talas om prioritering men hur ska vi veta vem som behöver mest hjälp med sin livsutmaning och vem som har mängder av stöd så fort den behöver. Det är istället de som ingen talar för som löper störst risk att inte få en skola av lika värde. Vi behöver istället en skola med fokus på allas lika värde. Alla är lika unika.

Lärares autonomi

Den här bloggen har i sin ambition att lyfta läraryrket vid ett flertal tillfällen tagit upp lärares autonomi. Gör lärarnas situation bättre, för elevernas skull tar upp behovet av bättre arbetsvillkor för lärare där ökad frihet är en viktig del. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är kanske mitt mest citerad inlägg och egentligen en flammande appell för friheten att vara olika. Mod, tålamod och raka besked handlar om den professionella möjligheten som ligger i att ta sig friheten att skapa sin egen vision för skolan. Ett rejält försök att kämpa för den tankefrihet som jag ser som helt central i en skola i ett demokratiskt land. Vi lärare ska ställa upp på den demokratiskt beslutade värdegrunden men inte hemsnickrad människosyn och kunskapssyn enligt maktmänniskorna i skoletablissemanget. Lärare behöver ta ansvar är en oerhört viktig del i lärares frihet. Det finns ingen glädje i frihet utan ansvar, den kombinationen är bara destruktiv.

Gustav Holmgren har med sin blogg Skolfaktoriet fått mig att börja tänka till kring vad har hänt med vårt friutrymme. Släpp lärarna fria behandlar ett citerat uttalande ””Vi har funderat väldigt mycket på hur man ändrar lärares sätt att undervisa ..” och våra möjligheter att välja vårt hur aktualiseras. Skolans kris del 4: Förtroendet för lärarna behandlar förutsättningarna för vårt friutrymme. I Olle Holmberg: Kommunaliseringen – ett försvarstal på webtidningen Skola och samhälle hävdar författaren att ökat friutrymme skulle vara en fördel med kommunaliseringen. Det är en uppfattning som jag inte alls delar utan jag har istället sådana mängder av exempel på hur lärarna rent ut sagt dompterades i samband med kommunaliseringen. I Vad håller kommunerna på med? har jag behandlat detta mer utförligt och refererar också till det Maciej Zaremba skrivit om lärarnas försämrade situation.

Jag ser följande perspektiv på lärares frirum:

1. Åsikter
2. Målen för uppgiften
3. Hur undervisningen ska ske
4. Relationerna som avkrävs
5. Arbetsrättslig frihet

Med utgångspunkt i Dan Pinks tankar kring motivation ska jag analysera dessa perspektiv. Han diskuterar motivation och demonstrerar vetenskapliga undersökningar kring att kortsiktig yttre motivation får kontraproduktiv effekt. Han nämner dock tre saker som skapar långsiktig inre motivation där den första är autonomi och de andra två är syfte och behärskande av arbetsuppgiften. Nu finns det en struktur för att analysera hur de fem punkterna ovan påverkar lärares motivation och förmåga att hjälpa eleverna.

Autonomi = frihet är ju en parameter och därmed blir egentligen alla fem punkterna ovan positiva för förmågan. Det är dock som ofta så att alla tre faktorerna behöver vara starka för att få bästa resultat så analysen går in djupare in på de andra två för de fem perspektiven.

Ifall en större grupps åsikter får inflytande över skolan så känns syftet värdefullare. De lärare som vill indoktrinera kan vara negativa till gemensamma värderingar för eleverna men rent generellt förädlar detta skolans syfte. När det gäller målen för skolan blir det tydligt att väl genomtänkta mål ökar meningen med skolan. När det gäller hur undervisningen ska bedrivas så skulle ett liknande resonemang kunna genomföras men det skulle leda fel då arbetssätt som den enskilda lärarna känner sig obekväm med knappast kommer att leda rätt. Det här  gäller i nästan lika hög grad vilka relationer som avkrävs av lärare och samarbeten kring urvattnade teman påtvingade uppifrån känns verkligen meningslösa. De urholkar syftet. När det gäller arbetsrättslighet frihet så ökar den för yrkesgrupper som anses utföra viktiga arbetsuppgifter konstigt nog men i vilket fall så innebär minskat friutrymme kring arbetstid etc. att det känns som att arbetsuppgiften är mindre viktig.

När inkompetenta ledare med hårda nypor använder luddiga begrepp som”människosyn” och ”kunskapssyn” för att tvinga igenom det som de önskar känner sig lärare utkastade i ett stormande hav där de inte ser många möjligheter att navigera rätt. Känslorna blir av vanmakt istället för av behärskande och den inre motivationen går ner kraftigt. Lärare ställer gärna upp på en gemensam värdegrund men precis som att den vi erbjuder eleverna innehåller stor tolerans för olikheter så borde detta även gälla lärares åsikter. Tydliga mål ökar möjligheten att få känna sig lyckad och stärker den inre motivationen. Vad som händer med lärare när arbetsmetoder pådyvlas dem har jag redan berört och jag tar bara och påpekar att det kan vara en av de starkaste skaparna av vanmakt istället för behärskande. Samarbeten vi själva hittar fram till ger oss trygghet och inspiration men påtvingade sådana hindrar oss från att ta ansvar och känna att vi behärskar situationen. Strängare arbetsrättsliga regler innebär att varenda liten fråga ska dras för chefer och gör allting krångligt och ansvarslöst.

Det här innebär inte något förespråkande av total frihet för lärare men jag tycker det visar att läraryrket borde ges mer frihet och att denna frihet ska ökas inom rätt områden.